Det
är snöglopp på söndagen i all helgona helgen. Det känns mörkt ute trots
att klockan är nio på morgonen. Jag lastar på kajaken på bilen och kör iväg.
I Slätbakens mynning, där St Annas skärgård börjar, på en liten
ö, ligger Capella ecumenica. Det är dit jag ska. Några kilometer söder
om kapellet går det att sätta i kajaken. Det tar några minuter att komma i
ordning, sedan paddlar jag iväg. Jag är ensam. Det är senhöst. Det finns
inte några båtar i närheten förutom den båt som ska föra kapellbesökarna
ut till ön. Det är sista helgen på året som kapellet hålls öppet. Det är
årets sista gudstjänst. Det är småruggigt. Temperaturen är omkring noll
grader. En regnjacka, sydväst på huvudet och ett kajakkapell som sluter tätt
gör att det ändå känns skönt. Jag sitter skyddad i min lilla värld. Ensam
i bräcklig farkost skulle man kunna säga. Men är inte livet sådant, bräckligt.
Inte är livet tryggt. Det är högst förgängligt.
Efter
en knapp timme är jag framme. Jag drar upp kajaken, tar av mig flytväst och
kajakkapell som jag lägger i kajaken. Sedan vänder jag den upp och ner. Jag går
upp till kapellet, passerar en portal och klockstapeln och går in och sätter
mig. Kapellet är litet. Det känns som att ha kommit in i ett källarvalv.
Ljuset genom fönstren är svagt men härinne brinner levande ljus. Det är
så vackert och stämningsfullt. Orgeln är trasig. Psalmerna får sjungas a
capella, kraftfullt, aldrig har jag hört psalmerna i kyrkan sjungas med sådan
kraft. En trumpet ljuder ibland. Flera präster talar. Stämningen är rofyllt förtätad.
Jag lyssnar. Det handlar om alla helgons dag såsom hoppets dag. Det handlar
om det eviga livet. Hur vi dör in i evigheten. Men dagens människa tror på
ett liv här och nu. Det gäller att hinna med så mycket som möjligt innan
livet tar slut. Tanken på det eviga livet gör att jag kanske kan ta det lite
lugnare. Det finns fler chanser. I andra religioner tror man på själavandring,
att födas åter i en ny kropp, själen vandrar från kropp till kropp. Häri
ligger också en möjlighet att i nästa liv göra det som inte gjordes i detta. Att dö blir inte så dramatiskt. Livet blir inte lika
viktigt. Det går att mista det. Ett liv blir en lärdom i livets skola. I nästa
får jag lära mig något annat. Examen i denna hinduiska skola heter nirvana.
Capella
ecumenica? Ecumenica står för kyrkligt enhetssträvande, att finna det
gemensamma mellan kyrkorna. I första hand avses olika kristna kyrkor men då
jag sitter här på min bänk omgiven av människor upplysta av det dunkla men
levande stearinljuset tänker jag i vidare banor. Har inte alla religioner i
grunden samma budskap. Att finna en djup gemenskap som är starkare än livet självt,
som består efter döden. Varje religion har sedan sin profet som kommer till världen
för att visa vägen för människorna.
Stunden
är fin. Jag sjunker in i mig själv och njuter. Jag lyssnar vagt till det som sägs.
Somligt får mig att känna igen, annat får mig att rysa av närhetens välbehag.
Jag känner närhet till människorna kring mig, till naturen utanför. Det känns
väldigt fint. Det känns alltid fint att gå in i en kyrka för att njuta
stillheten och hitta mig själv.
Församlingen
går ut anförd av kyrkvärden bärande, såsom ett standar, ett träkors
framför sig. Man ställer sig på klippan, med det grå havet bakom, invid en
all helgona minnessten. Prästen talar. Man hör vågornas kluckande ljud. Man
sjunger ute i det fria. Det har slutat snöa. Det faller bara ett lätt regn.
Kyrkkaffe.
Härligt hembakat bröd, små frallor med ost, kanelbullar, småkakor och kaffe.
Oj, vad det är gott. Brasan brinner bakom mig och värmer min rygg. Jag känner
ingen men trivs i församlingen. Ett par som sitter strax bredvid mig ska gifta
sig här i maj. Nu är det ruggiga november. Det ska få plats sjuttio bröllopsgäster
i kapellet säger kyrkvärden. Jag undrar hur? Jag räknade själv till fyrtio
platser. Det lär bli trångt. Skepparn vidtalas om transporten av alla bröllopsgästerna.
Det blivande brudparet ser förväntansfyllt ut. Men tänk, de är ute ett halvår
i förväg.
Kyrkobesökarna
har fått sitt fika och pratat en stund. De börjar dra sig ner mot båten. Jag
sitter kvar en stund. Jag har ju eget fartyg, en bräcklig kajak, bräcklig i
det grå kalla havet, bräcklig som livet självt.
Björn Esping, Husby säteri, 61490 Söderköping
tel 0121/20039, e-post: Bjorn.Esping@ter.mh.se
www.ter.mh.se/~bjoesp/artiklar.htm
