Fångstmän på Spetsbergen

ARTIKLAR:   På kryssning runt Svalbard         Färder till Svalbard och Nordpolen    

När Nobile räddades av flyglöjtnant Einar Lundborg         Fångstmannen som försvann

Spetsbergen upptäcktes år 1596 av holländarna Jakob Willem Barents och Jan Corneliszoon Rijp under ett försök att nå nordvägen till Indien. Barents har gett sitt namn åt havet söder om Spetsbergen medan Rijp har fått en fjord på nordkusten uppkallad efter sig. Det är dock möjligt att fångsmän från Sibirien letat sig dit dessförinnan. De kan ha vandrat dit via Novaja Zemlja, Frans Josefs land och Vitön i sin jakt på valross och vildren.

Engelsmannen Henry Hudson utforskade år 1607 de västra delarna av Spetsbergen och rapporterade mycket stora mängder val och valross. De första att bedriva valfångst var också engelsmän som utrustats av Muscovy Company som kom dit år 1612. De följdes av holländare men också fransmän och spanjorer. Baskerna var de främsta harpunerarna. Det var framförallt uppe i den nordvästra delen som fångsten bedrevs, vid Danskön och Amsterdamön, men även längre söderut vid Bellsund och Hornsund.

Holländarna grundade en liten stad, Smeerenburg, redan 1614, på Amsterdamön. Här bodde som mest 1000-1200 människor sommartid från år 1614. Man fångade ju val enbart sommartid. Men sedan några av misstag lämnats kvar och övervintrat 1632/33 beslöt det holländska bolaget att skicka sju man att vakta stationen nästa vinter. De åt en sallad som samlades in från klipporna sommartid och torkades. De lyckades därigenom klara sig undan skörbjuggen som annars skördade många offer. Nästa år lämnades ytterligare sju man men samtliga dog. De hade ej förstått betydelsen av den C-vitaminrika salladen. Förutom valkokeri fanns här bland annat bageri och bordell. Man jagade enbart den långsamma grönlandsvalen som man kunde ro ikapp. När de dödats flöt de upp till ytan. De är i princip utrotade nu. Senaste åren har man sett högst tio stycken. Smeerenburg övergavs år 1655. På Danskön hade danskarna valkokeri vid den plats där Andrée startade sin ballongfärd mot polen.

Det berättas att sommaren 1697 sändes 201 skepp ut från Europa varav 11 förliste. Man fångade det året 1968 valar. Åren 1669-1778 sände holländarna ut 15 000 skepp och fångade mer än 57 000 valar. Utfiskningen var så intensiv att man i slutet av 1600-talet måste söka sig längre västerut mot Grönland. Under 1700-talet kommer framförallt ryska fångstmän till Spetsbergen för att fånga isbjörn och räv vars pälsar var värdefulla. Fångstmännen övervintrade under svåra förhållanden. Det hände att även kvinnor följde med. Under 1800-talet började norska fångstmän söka sig dit. Polarräven fångades i fällor. Isbjörnen sköts ofta i björnfällor i vilken ett gevär apterats så att björnen sköts i huvudet när den tog bytet. En fångstman kunde döda 100 björnar på ett år. Som mest kanske 700 björnar dödades på ett år. (se artikeln ”Fångstmannen som försvann”)

KÄLLA: Spetsbergen land i norr, Föreningen Natur och Samhälle i Norden nr 9, 1978

Björn Esping, Husby säteri, 61490 Söderköping

tel 0121-20039, e-post: Bjorn@Esping.net

www.esping.net